Att skriva köpekontrakt

Det hörde till en av de saker jag inte föreställt mig i förväg. Det är liksom inte tillfället man fantiserar om: att vi fattar pennorna och sitter ned och skriver. Men också detta tillfälle blev "one for the books" för mig.
Vi kom åkande i vår gulliga bil, parkerade, log åt prakten i trädgårdarna, vandrade mot huset och kände lycka pirra inför den idyll det ju är. Vi mötte vår säljare på en liten gångväg och gick tillsammans i samspråk till allas vårt hus ;-)
Han berättade om jättevillan han och hans fru köpt och det lät sannerligen som ett intressant projekt!
Inne i huset gick Marcus omkring med mig, sin fru, men jag gick inte - jag skuttade mer...
Vi viskade till varandra:
-här är det ju större
-och det här utrymmet är ju mycket större
-och vad bra att alla dessa väggar är VITA
Och mer dialogande i den varianten. Jag frågade om det var OK att jag håvade fram måttstock och tog foton och det var helt OK. Säljaren pekade också ut slitage och berättade lite om hur det varit, vad han gjort och inte gjort etc.
Jag fotade med min mobil och noterade väggfärger i min kalender. Jag skuttade sedan ut barfota i trädgården och fotade väl i princip varje vinkel av den - det som är beträdbart i alla fall ;-)

Säljaren ropade ut till mig om jag ville ha kaffe och solklart ville jag det - att få dricka kaffe i huset redan :-D
Säljaren ställde fram Merci-choklad och presso-kaffe och spred ut ett gäng papper över köksbordet. Fyra varianter av de flesta dokument och tre av ett annat. Ville vi får kostnadsanalys gjord av mäklaren? (nej, det har vi och banken ordnat), köpekontrakt, ansökan om inträde i BR-föreningen, hans utträde och lite annat smått och gått.
Säljaren läste ALL text högt och så kommenterade vi alla vid behov och när frågor uppstod. "Kan vi skjuta det datumet 15 dagar framåt?", "kan vi i så fall skjuta det datumet tre dagar framåt?".
Vi ringde mäklaren vid ett tillfälle och sökte BR-föreningens ordförande vid ett annat. Klart det känns lite kymigt att säga upp sin HR när man inte har svart på vitt att man "blivit antagen av sin BR". Men det krävs tydligen svåra försyndelser för att bli avslagen (!) eller hur man vill uttrycka saken.
Vi skrev på hundra olika streck, kändes det som och mumsade choklad. Säljaren berättade om de olika baden i närheten, vilka åldrar som brukar vara var (tonåringar vid hopptornet, småbarnsfamiljerna på sidan med pyttestranden vid lyxvillorna) och så vidare.
:-)
Han berättade att man kan kanota genom ALLA dessa mängder av sjöar som omger orten, om än med viss bärmöda, men han har gjort det själv. Han berättade om var man kan fira midsommar, var man kan "hajka", var man kan åka långfärdsskidor, rida, cykla - you name it! Att han älskar Floda råder det ingen tvekan om.
Han berättade att våra två närmaste grannar båda är familjer med tonåringar i våra söners ålder och att det sedan finns ett pensionärspar, två ensamhushåll och resten, i princip, barnfamiljer. Alla trevliga, riktigt trevliga!

Han berättade och rätt vad det var tappade han min uppmärksamhet. Jag blev upptagen med att blinka bort tårarna (som nu). Jag memorerade in hans mörkröda rutiga skjorta, insåg att han är attans slät i ansiktet för att vara 13 år äldre än jag, såg hans alldeles vita hår och hans jättejättesnälla ansikte. Det här är mannen som säljer sitt hem till oss. Det här är mannen utan vars försäljning vår dröm aldrig blivit sann nu detta år. Det är mannen som säljer mycket billigare än han behövt och på så sätt möjliggjort denna livsdröm för oss. Vilken man! Och vilket tillfälle och stund i livet för oss. För mig. Jag kunde inte riktigt begripa min lycka i den stunden och kommer aldrig att glömma den.
Jag skulle kalla det intensiv lycka och ödmjukhet inför livet. Jag satt nästan och kände mig religiös, för det är så många ofattbara små delar som ville till för att det skulle bli av så det känns nästan kusligt/menat/karma/religiöst.
Mina armar ryste.
Jag tror inte att varken min man eller husmannen märkte min rörelse men för mig var det "one of those moments" i mitt liv. En stund som sitter i hjärnan för gott.

En dag med löften om en septembermånad olik alla andra. En dag med löften om ett nytt liv.

Kommentarer
Postat av: Anna herself

.... och blinkar bort tårarna IGEN nu, långt senare, när jag läser det här :-D

Mirakel.

2008-08-26 @ 18:33:52
URL: http://bythepine.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0