By The Ocean

Ekonomiskt har det inte alls varit möjligt. Förrän nu.

Och nu gick det undan.

Jag hade just gett upp idén om att skaffa hus nu eftersom vi inte har en kontantinsats (bor i underbar hyreslägenhet) och siktat in mig på att vi skulle spara ihop till 100.000:- på tre år. Jag hade istället börjat leta efter HR-radhus eftersom jag längtar så vanvettigt mycket efter en egen liten trädgård att sörpla mitt kaffe i! I jakten på bytesobjekt stötte jag på en trevlig tjej med HR-radhus i en av de förorts-orter jag haft som favvoställe och gäääärna skulle bo i. Hon var väl inte helt säker på att de ville byta, de hade barn och så, och det blev ett stort steg att byta till just vår ort men hon var nyfiken, liksom jag. 

I min högeffektiva bostadsskalle satte hjulaxlarna igång igen. Det dröjde inte länge. Jag surfade in på Hemnet igen för att kolla om liknande radhus fanns även till salu - för att speja in hur trädgårdarna såg ut ifall det fanns bättre bilder där.

Det fanns ett parhus på Hemnet - på samma gata! Jag sparade bilderna för att visa maken när han skulle komma hem från resa. Det skulle bli lättare att ro igenom det eventuella bytet med fina bilder av liknande hus...

Sedan började det gå upp för mig att parhuset var mycket attraktivt för oss: det salufördes till acceptpris till ett kanonbra pris dessutom! Jag började drömma - och det är alltid farligt.

Parhuset ligger kalasvackert intill naturreservat (är svag för naturreservat), salufördes med begrepp som "nära bad" och "både balkong med kvällssol och uteplatser på två sidor". Och så hade byteskvinnan påpekat att det är ett UNDERBART område och ingen kö till förskolor. Och förskolorna och skolorna är bra där, det sa byteskvinnan men det sa även en bekant jag har som bor där.

Jag började i min skalle att förkasta ett dåligt lånelöfte min bank givit oss när jag tidigare spejat ut en villa nära ett annat naturreservat och insåg att att ett BR-parhus är guld för oss - lånedelen är ju så liten. I det här fallet ett fyndpris, det hade nog kunnat budas upp med 300.000 utan tvekan.

Jag ringde och ordnade visning med ägaren. Jag ringde SBAB och fick klart för mig att lånelöfte hos dem - det ordnar man på webben.

Visningen jag ringde om från jobbet fick bli samma kväll, kl. 20.

Kl. 20 ringde vi på dörren. Kl. 20:30 beskrev ägaren att han valt att sätta acceptpris för att han redan köpt nytt hus och var mer mån om snabb affär än om budgivning.

-Den som först ringer och säger att den vill ha huset får det, till utropspriset, sa han.

Min hjärna spann. Jag älskade allt jag såg: trädgården, köket och dess ljuvliga balkong med kvällssol (har alltid drömt om kök med balkong faktiskt), vuxensovrummet med utgång till liten pytte-uteplats, tonårssönernas blivande rum som var större än deras nuvarande, trappan upp, vardagsrummet, de två badrummer - ja allt!

Det enda jag kunde tänka var:

"jag SKA ha det här huset, jag SKA"

Maken log. Skrattade och var varm i blicken.

När vi kom hem vid 22 med pizza och kebab i nävarna gick vi in på SBAB och ansökte om lånelöfte. Med två bankande hjärtan i lika många halsgropar.

Beskedet kom direkt:

-under förutsättning att era insända uppgifter stämmer är ni beviljade lånet hos oss på SBAB.

Vi bara gapade. BEVILJAT! Ett bolån. Åt oss två. Ett objakt som är en dröm - i en drömort. Till acceptpris. Nu, nu när vi faktiskt kan köpa. Inga förskoleköer heller.

Men klockan var 22:20 vid det laget och det var för sent att ringa ägaren. Jag sms:ade att vi vill ha huset. Inget svar. Nästa dag (idag - Midsommarafton) ringde jag hans mobil kl. 10:10, inget svar. Maken ringde då hans hemtelefon. Inget svar.

Åhhhhh.

Jag la mig i ett bad med en tidning och myste och då ringde min mobil. Det var den underbare ägaren till huset. Vi var först, vi får det. Bara banken nu verkligen är med, så är det vårt.

:-)

!!!!

Gissa hur gärna jag hade velat att dagen idag var en vanlig fredag? Plenty. Jag måste tåla mig till måndag....

Om allt vill sig på måndag ska jag ta ut den riktiga glädjen - och antagligen tuppa av på kuppen ;-) För i så fall är vi husägare och det är en sådan galen dröm och så het och lång längtan att det kommer att vara obegripligt. Jag hade faktiskt nästan givit upp till och med drömmarna (nä, kanske inte ändå). Jag var less på priser och räntor och VÄNTAN. Jag har väntat så länge.

På måndag vet vi. Då jäklarns!