By The Ocean

Idag är det näst sista söndagen i Mölndal, för oss. Det verkar vara svårt för mig att greppa. Nästan lika svårt som det var att greppa att vi var husägare, när vi blev det. Att det återstår en arbetsvecka och en helg före vi kommer in i huset - ja, det känns nästan som någon Fantasy-berättelse eller dröm som man vaknar från.
Vi, hus, om en dryg vecka? Skulle inte tro det!
Likväl är det så.
Min kallhamrade (!) make ringde upp mig i fredags morse, när jag alls inte kunde prata eftersom jag satt på en bussresa med samtliga kollegor (nåja) på väg till Dalsland, och nästan grät :-o Snyftande sa han att det är SISTA fredagsmorgonen jag lämnar J på den här försolan till deras fredags-varm choklad-och-mackor-frukost (som sonen älskar). Sista. Idag. Det var han inte beredd på, sa han och kände sig ledsen och sorgsen.
Personalen är av oss älskad (faktiskt) på det stället, så visst smärtar det. En av favvolärarna har lovat dyrt och heligt att besöka oss i Floda, då hennes bror bor där, och det ska hon absolut få. Hon har varit en del av vår vardag och hon är så härlig, så hon är en del av vardagen vi inte vill vara utan helst. J älskar henne utan tvekan.
Sista här och där.
Tur att jag jobbar i Mölndal och på så vis blir kvar. Maken och sönerna kommer ju aldrig vara här mer, typ. Knepigt.

Sköna sistor blir:
-fyllona nere på gågtan
-narkomanerna
-att stänga fönstren för att kunna höra TV'n (motorväg, tåg, spårvagnar utanför fönstret)
-alla människor som trängs utanför ens dörr och därmed gör hundpromenaderna lite jobbigare
-oanonymiteten som blir efter 15 år på en ort som jag nu dessutom arbetar i

Efter idag återstår måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Sedan är inget sig likt mer.