By The Ocean

Jupp, kollade just Pettson-almanackan i köket och då sög det till sådär pirrigt i magen: det är två helger kvar till vi får nyckeln och till vi flyttar! Det är tio dagar till vi hämtar nyckeln av nuvarande ägaren :-)
Himmel och hilfe.
Schhhhwupp, drar det i magen, bröstet och hjärtat.

Jag kommer nog inte sörja så mycket den här flytten heller. Jag tror nämligen alltid det, att jag kommer att sörja svårt det hem vi lämnar. Men det gör jag aldrig. Jag inbillar mig det trots att jag minns mina egna riktiga ord att "varje hem är ett drömhem eftersom man någon gång längtat och planerat inför flytt till det". Och så tror jag då att jag ska sakna det gamla massor - trots att vi flyttar till ett drömhem.

Alla som träffar mig och hör om flytten säger:
-Meeen då får du långt till jobbet! Ska du byta jobb nu då?

Fattar jag inte alls. Självklart ska jag inte byta jobb!! Jag ska inte byta liv, intressen, engagemang och personlighet bara för att vi köpt hus :-o Jag brinner för samma värden ännu och trivs med och älskar det jag sysselsätter mig med på dagarna. Wouldn't have it any other way.
Igår talade jag dock med en klok människa som först också frågade samma saker (nä, inte om jag skulle byta jobb!) och när jag svarade mitt vanliga:
-Jag ser restiden som hett efterlängtad egen-tid, då jag kan jobba, läsa, sova eller lyssna på musik och varva upp inför dagen och ned efter den.
DÅ sa hon:
-Jaa, när jag pendlade i tio år till xxxxxx så var det så att jag var en glad människa när jag kom hem. Jag hade lämnat arbetsdagen och jäkten och var glad och trevlig vid hemkomst!
Exakt så tycker jag verkar bra. Inte sura, jäktade Anna kommer hem, utan avrundade, kanske nyfikade och nylästa Anna stiger innanför dörren. Så ser jag mitt pendlande. Det går ju inte att se det på annat vis - vilka chanser skulle det då ha att kännas bra?