By The Ocean

... skulle det nog bli någonting sådant här:

Fortfarande förför du mig: efter dryga tre månader hos dig förvånas och förförs jag varje gång jag sticker näsan utanför dörren. Träden, solen, fågelsången, dofterna och synerna - allt berör mig. Ännu grips jag av känslan att det är något tillfälligt, det måste det vara, så här bra kan jag bara inte bo på riktigt. Ofta har jag känt när jag besökt andra att så mysigt skulle man bo och det har ju alltid varit någon annans idyll, inte min.
Nu är idyllen min. Min min min.
Utanför vardagsrumsfönstret är det det lilla berget, den stora skogen och de smala höga stammarna som vidrör hjärtat mitt. Utanför köksfönstret är det trädkronorna och horisonten. När jag varje morgon stiger utanför dörren är det hemkänslan, trygghetskänslan och "det är rätt"-känslan som först inträder och efter det den omedelbara fascinationen att jag - som tidigare konstaterat - bor här. Solen som kastar fram som plankor av sken, plankor som breder ut sig till en bro eller väg att stiga på sol över, tjusar mig. Efter den förvåningen är det utsikten, den milsvida, som lockar min fantasi som tar över och efter det är det bara njutning som återstår. Hela vägen till tåget eller affären eller vårdcentralen.

Så skulle jag skriva ett kärleksbrev till Nordåsen i Floda, så är det några av sakerna jag skulle framhålla.

Vid sidan av det: på Axessakuten var det cirkus 150 personer uppradade längs väggarna i kö så det avskrevs direkt efter första chocken. Chockad, varför? Jo, för på hemsidan stod det att det inte var några köer idag, så man behövde inte ta digital kölapp - det var bara att komma. Väl på plats stod anslaget att kan man gå så gör man bäst i det.

Floda VC imorgon: jag är att vänta!