By The Ocean

Idag, just nu faktiskt, högg det till lite i hjärtat av sorg för att lämna vårt älskade, underbara, mysiga fantastiska hem. Vårt första egna. Vårt första hus. Att inte ställa däckstolarna på berget, inte byta några ord med underbar grannfru med ljuvlig liten dotter - ja, det kommer att smärta.

Inte hade jag trott att jag skulla klara mig igenom den här stora processen utan olika typer av sorg men smärtsamt är det. Det hugger liksom till fysiskt och blir så konkret då och då.

Jag är också en person som har väldigt svårt för avsked och den här våren kryllar av dem. Några SMÅ avsked rör det sig inte heller om utan det är avsked till medarbetare, kollegor, arbetsplats, chef, hus, bostadsort, förskola, goda underbara vänner, son och styvson. Gahh. Det blir tuffa tider.

Det var när jag framför allt kände "rädsla" inför att flytta som jag bestämde mig definitivt för att _göra_ det: jag har nämligen lovat mig själv en gång (efter att mycket rädsla styrt mycket i många år) att ALDRIG någonsin låta rädslan vara vägledande i mitt beslutsfattande. So be it och so it had to be.

Håll gärna tummarna för att huggandet kommer att avta ;-)
... men det är jag ganska säker på att det kommer att göra!