Om "livsandetag" och "livspustningar"...



Den 29 januari skrev jag dessa ord:

"MYCKET återstår före vi kan pusta ut, maken, sonen och jag, på plats i ett nytt hus men när vi gör det - då kommer vi göra ett livspust och ta ett helt nytt livsandetag :-) "

Jag reviderar nu detta eftersom jag nu går igenom en milstolpe i livet, en sak som i mitt liv endast kommer att hända två gånger och det är stora, smärtsamma och naturliga händelser: ett barn lämnar boet. Jag vet inte om min sorgprocess är extra smärtsam för att det är jag som lämnar boet, egentligen, och avvecklar detsamma och så att säga puffar min unge ur det men smärtsamt är det och en sorg är det definitivt.
Jag har gråtit många gånger och det är långt ifrån slutgråtet.

Min store son har funnits med mig i nästan 19 år och alltså i halva mitt liv. Självklart känns det som att han alltid funnits där och varje dag värms mitt hjärta av hans leende, hans varma ögon och omtänksamma sätt.
De sju första åren av hans liv var det vi två som var familj och vi slogs ju också mot en stor hotande fara i väldigt väldigt många år: vi är tajta han och jag. Jag tror nog man kan säga att vi är varandras - om inte bästa vänner - så viktigaste vänner. Vi har inte någon slags "polare"-relation som kanske en del (?) föräldrar har men vi känner varandra bättre än någon annan känner oss. Vi är totalt oss själva i nästan-bara-varandras sällskap (lille sonen inryms också i denna vara-sig-själv-gemenskap) och vi checkar av varandra dagligen.
Det är så: mår store sonen bra, mår jag bra.

Tack och lov för Skype och sms och mobiltelefon - nu blir dessa än viktigare i mitt liv när det är den vägen jag får träffa min store son oftast.
(får fäkta undan tårarna igen)

Vi passade i alla fall på att fota oss hos fotograf, efter invitation av bekant, och unnade oss att köpa ett foto. Detta blir mitt "sista våren med sönerna"-foto och det ska pryda väggen vid min sida av sängen hemma i nya hemmet i Ystad. Det är ett som är säkert. Högst upp i inlägget ser ni det foto vi valde.

Så alla ni som har vuxna utflyttade barn: nu börjar jag förstå ytterligare en fas som ni passerat.
Livet är fyllt av dem.
Och till alla er som ännu har små barn säger jag: "parting is such sweet sorrow". Men vilken SORROW.
Jag kommer att sakna min egen lille Romeo.
Mitt hjärta.

Kommentarer
Postat av: Kathrin

KRAM till er alla

2010-02-15 @ 10:18:21
URL: http://tinalill.wordpress.com
Postat av: Izabell

Det måste kännas jättetufft! Jag kan inte (ännu) föreställa mig att Lill-Bella flyttar ut ur boet.. Vi har bott tillsammans i 16 år snart..Jag skiljde mig från hennes far när hon bara var 10 månader, sedan dess har vi i stort sett bott själva och är otroligt sammansvetsade!

2010-02-23 @ 22:00:38
URL: http://mysbella.blogg.se/
Postat av: Anna LB

Kathrin: tack och kram tillbaka!



Izabell: du vet hur det är då ja! Jag lämnade A's far när A var en månad och sedan dess är vi två "it" och kommer väl alltid vara på något vis.

Klart man inte vill att det ska ta slut, känslomässigt.

Visst skulle han ändå lämna boet snart och så... men hade jag fått 1-2 år till hade det glatt mig enormt. Men så är livet. Bara att bita ihop och att skapa saker att se fram emot tillsammans. Vi ska göra en resa ihop i höst som jag väl kommer att uppskatta ÄNNU mer nu!!

2010-02-24 @ 10:59:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0